I tidiga tonåren köpte jag min första systemkamera. En begagnad Canon med ett fast 50mm objektiv. Senare fick jag i konfirmationspresent ett begagnat zoomobjektiv som komplement. Sedan dess har fotograferingen i perioder funnits med mig genom livet . Drömmen har alltid varit att förstå och utnyttja systemkamerans fulla potential.
Mitt liv har också präglats av psykisk ohälsa med mycket oro, ångest, stress, sömnproblem och perioder av utmattning. Trots samtalsstöd i olika former genom åren var det först vid 40-års ålder jag fick diagnosen autism. Autism är ett spektrum som kan ta sig utryck på många sätt och i folkmun kallas mitt stadium på spektrat för autism högfungerande.
Fram till dagen jag fick min diagnos har jag alltid haft en känsla av att vara annorlunda. Att jag inte riktigt kunnat hantera många situationer och händelser på samma sätt som de omkring mig. Att jag inte kunnat ta in och bearbeta allt som händer. Utan förklaring till mina känslor har jag alltid försökt kompensera och maskera mina olikheter.
Fotograferingen har blivit mitt sätt att berabeta och få utlopp för de jag har burit inom mig i alla år och äntligen har jag gett mig själv möjligheten att leva ut intresset istället för att använda all energi till att försöka vara någon jag inte är.
Nu känner jag mig bekväm med systemkameran och har funnit fågelfotograferingen som det jag uppskattar mest. Jag får glädje och energi från stunderna med kameran i handen och det är fantastiskt att få känna och uppleva!
I bloggen försöker jag dela med mig av livet som amatörfotograf med autism. I perioder kan det dröja längre mellan inläggen då jag anpassar mitt skrivande efter den tid och energinivå jag har.
Stefan Olofsson
Edsbyn, 2026-10-11
